Här sitter jag igen, ensamstående till en 4 åring, för andra gången i mitt liv.

Jag och min sons pappa gick isär när min son var ett år, och det var ett beslut jag tog för att hans pappa misshandlade mig, och det verkade inte att bli något bättre, utan snarare sämre.

Skaffade mig då ett "tröstförhållande" för att komma över det gamla, vilket inte gick speciellt bra, utan det varade i 4 månader, det var inte rätt alls.

Bestämde mig för att vara singel och stå på egna ben, och jag var singel ett tag.

Sen träffade jag den där killen som fick mitt hjärta att slå dubbelt så fort och långsamt samtidigt. 

Han accepterade på  en gång att jag hade barn, och han var helt fantastisk med både mig och min son, lika så hans familj. 

Jag hade äntligen det där perfekta familjelivet som jag alltid hade drömt om, och allt var så bra.

Men sen så började saker och ting sakta att förändras.

Hans familj blev emot mig, jag var oduglig för deras son för att jag inte jobbade och tjänade pengar (men jag var sjukskriven) och hade en ganska trygg inkomst ändå.

En gång var jag en "hemsk" flickvän för att jag lät honom att tvätta kläder en dag.

Sen hade vi våra funderingar på att flytta dit som min pojkvän kom ifrån (4 mil ifrån där jag bodde) men vi bestämmde oss för att stanna kvar, och vi tyckte att vi gjorde ett klokt och bra val, med tanke på att min son verkligen hade en trygghet här, dagis, vänner, sin övriga familj osv. 

Men då blev det rena helvetet från min pojkväns familj, då dög jag defenitivt INTE för deras son, dom påstod att jag hade tagit deras son ifrån dom, och att jag inte dög  till nått, för att jag inte hade satt karriären framför att skaffa barn, men vissa är som jag och väljer och bli unga föräldrar, precis som jag! OCH det är det BÄSTA jag har gjort.

Jag och min kille forsatte vårat förhållande, våran kärlek var verkligen så självklar, och vi älskade varandra så otroligt mycket.

Men tiden så började hans pappa att ligga på honom angående mig, att jag var ditten å datten, hans mamma satt och sa att jag hade skrivit öppet på min facebook att jag hatade mitt förhållande och ville ligga med andra!

Jag blev riktigt ledsen!!! Dom försökte att få min sambo att tro på detta, och ibland så låg han och "vippade" på kanten, om vad han faktiskt skulle tro.

Jag bad honom då att tänka efter, och även bestämma vad han skulle tro, och vem han skulle lyssna på, han blev allt starkare och starkare i sig själv, och vårat förhållande blev jätte bra.

Men sen började att det gå utför igen, hans pappa hade gett mig ett smeknamn, och mitt smeknamn var : Den Där Jävla Subban. 

Hans pappa började att vara riktigt elak mot honom, och min sambo blev allt svagare, vilket jag fick utför varje gång han kom hem från Norge,.

Det började med nertryckningar, lite elaka ord. Anklagelser om otrohet. osv...

Jag stod ut,för att jag älskade honom mer än allt på denna jord, och han var fortfarande världens bästa med min son, jag var verkligen tacksam.

Tyvärr blev allt värre, han kunde inte kontrolera sin ilska, han kunde gå rätt in  mig och så sa han "oj stod du där?!" han kunde knuffa mig och säga "oj, det var inte meningen, såg inte att du var där".

Han påstod att jag aldrig lyssnade och respekterade honom, vilket jag gjorde nästan hela tiden, jag gjorde allt för honom..

När han inte tyckte att jag lyssnade så tog han tag i mig hårt i armen, och någon gång ibland så blev det smällar.

Jag kände mer och mer att jag led, inte för hur jag hade det, utan för hur han har det. Att hans pappa är så jävla elak, attt han alltid ska behöva att höra vilken extremt dålig brud han är tillsammans med, jag ville att hans pappa skulle vara snäll mot honom, jag orkade inte att se honom ledsen, så till slut så tog jag beslutet att lämna honom, för att jag verkligen älskade honom och ville honom hans bästa... 

Visst var situtationen jätte jobbig för både mig och min son, han började trots allt märka att inte allt var bra, och han blev allt mer påverkad. 

Så här om dagen, för 4 dagar sen så tog jag beslutet över att lämna honom. 

Det var det hemskaste jag någonsin har gjort..

Jag visste inte om jag gjorde rätt eller fel, för att det kunde trots allt bli bra i slutändan, men det var att kunna stå ut med allt. Och det kunde jag inte.

Nu var det dags att vi båda två skulle få må bra, att hans pappa skulle börja att vara snäll mot honom, så att han kunde få tillbaka sitt självförtoende och tycka bra om sig själv igen..

Nu är hans familj jätte nöjda, jag vet inte alls hur han känner, visst jag vet att han är ledsen, men jag vet inte på vilket sätt eller nått för att han har alltid varit den typen utav person som alltid har hållt jobbiga saker inne..

Jag har tagit det här väldigt hårt, saknar honom så otroligt mycket. 

Om jag kollar på hur det är nu idag så är det jätte jobbigt, men om jag tänker mig fram 6 månader så kommer allt att vara så mycket bättre. 

Nu ska jag vara ensam, en ensamstående mamma till och med till min underbara son.

Vi finns fortfarande kvar i varandras liv, eftersom att min son ser honom som en pappa.

Min son har tagit det bra hittills, det enda som han reagerade lite på var att min kille tog med sig x-boxet, eller ja det var det han reagerade på mest. 

Han frågar mycket om när han kommer hem, och det är så svårt att förklara så att han ska kunna förstå. Det är till och med svårt för mig själv att förstå.

Jag vet inte hur morgondagen ser ut alls, jag vet inte hur jag mår om en vecka-. Jag vet nästan ingenting just nu, det är ett helt nytt liv, ett mer eller mindre halv tomt liv., 

Men jag mår bättre dag för dag. 

Och detta ska jag ta mig igenom, jag och min lilla skatt! 

Jag vet en sak iallafall, och det är :

JAG ÄR FORTFARANDE VÄRLDENS BÄSTA MAMMA OCH JAG HAR FORTFARANDE VÄRLDENS UNDERBARASTE SON!   

Nu tar jag en dag i taget, och får ordning på allt! :)

Att blogga av mig kan kanske hjälpa mig lite iallafall. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Herregud vad konstigt det känns.  Lämnade lilla älsklingen till dagis imorse, och efter dagis så ska han till sin biologiska pappa. Det här är första helgen som jag har varit ensam på två hela hår, och det känns verkligen jätte konstigt!  Vid d...